Om Ninna Edgardh

Jag är en människa som gillar ord. Kärleken till orden har alltid funnits hos mig. De är lika mycket lek som arbete. Redskap för djup och allvar, lika mycket som för strunt och trams. Ord har jag också användning av i mitt arbete både som präst i Svenska kyrkan och som professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Men allt viktigare tycker jag också att det är med kroppen och dess uttryck. Och så är det viktigt med bilder. En period i livet målade jag mycket. Egentligen var det så jag blev präst. Vill du veta mer om min bakgrund hittar du berättelsen nedan.

Kommunikation är nog det som håller ihop det mesta av vad jag sysslar med. Kommunikation med ord, bild, rörelse och handlingar. Hemsidan är tänkt för dig som vill dela lite av detta med mig.

Här finns en avdelning för dig som vill lyssna till eller anlita mig som föreläsare. Här finns exempel på vad jag brukar prata om. Där finns också ett kalendarium där du hittar vilka föreläsningar jag har inbokade den närmaste terminen och en mailadress dit du kan skicka en förfrågan.

Vill du följa lite av vad jag gör till vardags och vad jag tänker om livet i kyrka och samhälle kan du följa min blogg.


• Ladda ner mitt CV, eller min installationsförläsning, där jag förklarar mer om genusperspektivet i min forskning.

Mesta delen av min tid arbetar jag som lärare och forskare på Centrum för forskning om religion och samhälle vid teologiska institutionen på Uppsala universitet. På min sida på universitetet finns en lista på det mesta jag publicerat. Lite mer beskrivningar av böcker jag skrivit och medverkat i hittar du här på hemsidan, liksom artiklar jag publicerat i tidskrifter och på nätet, varav en del är möjliga att ladda ned.

Jag är med i ett stort forskningsprogram som heter The Impact of Religion. Challenges for Society, Law and Democracy. Just nu jobbar jag med ett forskningsprojekt inom programmets ram, om småbarnsföräldrars värderingar. Vad betyder det egentligen att vi i Sverige har värderingar som avviker från hur människor tänker på många andra håll i värden?

Jag undervisar en del också. Jag handleder uppsatsstudenter och doktorander. Ibland också sådana som läser vid andra universitet, både i Sverige och i andra länder. Läsåret 2015-2016 leder jag en nätkurs på universitetet i Diakonivetenskap. Jag kommer också att leda en distanskurs om det pågående arbetet med att förnya gudstjänstböcker våren 2016. Kursen heter Gudstjänst som tradition och kommunikation.

Just nu har jag ingen fast placering som präst, men jag har regelbundet enskilda själavårdssamtal och det händer att jag både döper, viger, begraver och leder församlingsgudstjänster.

I flera år ledde jag Sinnesrogudstjänster i Salabackekyrkan i Uppsala. Det är en gudstjänstform som på ett extra tydligt sätt ger rum för alla som deltar att vara sig själva. Många har med sig olika erfarenheter av missbruk, antingen eget eller som anhörig. För många är mötet med Gud på liv och död. Utan Gud skulle det inte gå. Så är det förstås för oss alla, men i vissa situationer blir det extra tydligt.

Sinnesrogudstjänsterna förenar också mitt engagemang för kyrkans sociala arbete (diakonin) och för gudstjänstfrågorna. Därför har jag också skrivit flera artiklar om den typen av gudstjänst under senare år.

Jag har också varit engagerad som expert (2006-2012) i det arbete som fortfarande pågår med att göra en ny handbok för kyrkans gudstjänster.

Till det mer spännande jag gjort de senaste åren hör en kurs jag gått om Kropp och rörelse i gudstjänsten. Där fick vi bland annat lära oss att uttrycka vad vi känner och känna vad vi uttrycker. Det kan låta enkelt, men det är lätt att trassla in sig! Att inte säga en sak med munnen och en annan med kroppen är viktigt inte minst för präster.

Jag var med och startade och var 2014 ordförande för det med nordiska nätverk för gudstjänstfrågor som heter Leitourgia. Vi möts till årskonferens i november varje år.

Du som undrar varför jag är både präst och professor ska veta att jag tänkte bli radiotelegrafist. Då skulle jag få vara på havet. Alla andra yrken med koppling till havet verkade vara reserverade för män. Men kommunikation var jag ju intresserad av och den fria sikten mot horisonten var något av en livsnödvändighet, så telegrafist fick det bli.

Jag vet inte vad som hände med tonårsdrömmen, men några år senare hade planerna krympt. Jag funderade på postkassörska, eller möjligen bilmekaniker, men jag kunde ju inget om bilar, så den idén föll. Annars var det, då i slutet på 1960-talet, riktiga yrken jobb gällde. Sånt man gjorde med händerna.

Jag skaffade således ingen studentmössa, men visst hägrade nånstans universitetsstudierna i fjärran. Socionom kanske? Eller bibliotekarie?

Kompromissen blev jobb i en bokhandel. Nitton år gammal blev jag ansvarig för inköp och bokföring, kundkontakter och sortiment i en vänsterbokhandel mitt i Stockholm. Lite före vår tid var vi genom att erbjuda kaffe eller kinesiskt te runt ett bord mitt i butiken. Jag hade kul, utom när de jättestora fönsterrutorna var inslagna när jag kom på morgonen och jag var tvungen att administrera både kontakter med försäkringsbolag och hantverkare. Det kändes i magen. Men så mycket jag lärde mig! Finska invandrare och amerikanska desertörer, unga FNL-aktivister och udda bokälskare, alla kände de sig hemma i vår lilla boklåda.

Utan mer än fickpengar till lön blev det dock svårt i längden. Jag skickade brev (riktiga med frimärken) till några olika bokhandlare. Svar anlände med vändande post från ett par av dem och så kom det sig att jag började andra hösten i mitt arbetsliv med att distribuera böcker till Nordiska bokhandelns läsecirkelsmedlemmar. Nu var det inte längre Yasar Kemal och Väinö Linna, kinesiska tvålar och bulletiner om läget i världen som gällde. Nu var det Lars Widding, Sven-Edvin Salje, Richard Adams och Margit Söderholm som skulle förses med plastomslag och när jag så småningom steg i graderna och fick stå bakom disken gällde det att slå in julpaket fint och hitta ovanliga utgåvor åt Östermalms bokälskare. Det var också lärorikt.

Några år gick och jag kände att jag nog inte ville tillbringa hela livet bakom disken, även om den anrika Svenska Bokhandelsmedhjälpareföreningen försökte ge mitt jobb en yrkesstatus.

Många av mina vänner då på 1970-talet tog en filosofie kandidatexamen, som egentligen inte ledde någonstans inom arbetslivet. För att råda bot på detta tillskapades nya och mer specialiserade utbildningar, däribland Kulturkommunikationslinjen, som jag var snabb att anmäla mig till när den drogs igång 1978.

Vi fick nosa på alla de humanistiska ämnena, lite Popper och lite Strindberg, lite Kandinsky och lite Bach. Roligast var ett temaarbete vi gjorde om en viss tidsepok, jag valde det svenska 1930-talet och fick bekanta mig med Clarté och Erik Blomberg och många fler. Framför allt fick jag en ny bekräftelse på hur kultur, samhälle och politik hör nära samman. Jag behövde inte välja.

Värre var det när arbetsförmedlingen kom på besök. Handläggaren talade nämligen om för oss att idén att utbildningen skulle ge oss yrke var helt fel. Jag tänkte över situationen och sökte så till journalisthögskolan där jag började höstterminen 1979. Där fick kultur och samhälle fortfarande hänga ihop. Leken låg nära till hands och var som alltid djupt allvarlig, som när vi som temaarbete producerade filmen Nöff sa grisen, som handlade om matproduktion. Praktikterminen tillbringade jag på Norrtelje tidning, där jag hösten 1980 gjorde en reportageserie om den pågående datoriseringen av allt från mataffären (streckkoder skulle ersätta prismärkningen!) till pappersbruk och kontor. Det jag inte riktigt insåg var att mitt eget blivande yrke skulle stå mitt i fokus för den förändring som stod för dörren. Elektriska skrivmaskiner, blytyper och framkallning av filmrullar skulle snart vara ett minne blott.

Ett tiotal år hann jag i alla fall med i journalistikens värld, innan jag tröttnade på att intervjua andra om vad jag egentligen ville formulera själv, utifrån en egen auktoritet och med egna ord. Då hade jag också hunnit få barn, gå igenom en livskris och hitta en personlig tro. Varför är det så få av mina begåvade studenter som läser vidare, undrade Bengt Nerman, en av mina lärare på Journalisthögskolan. Under hans handledning hade jag på en fortsättningskurs skrivit ett grupparbete om kärnkraftsomröstningen 1980, som med en blinkning till Georg Stiernhielms Herkules, fick titeln Svenska folket vid skiljevägen.

Varför jag egentligen skulle återvända till universitetet förstod jag inte förrän prästkallelsen började tränga sig på, som blinkande signaler från olika håll. Plötsligt handlade det mesta jag skrev om präster. Jag var med och startade ett nätverk för god journalistik. På den träff vi hade på Sigtunastiftelsen spände Lisbeth Gustafsson ögonen i mig och undrade vad jag gjorde där, alltså inte vad jag tänkte skriva om, utan vad som förde just mig till en kristen kursgård.

Vårterminen 1991 började jag läsa teologi, först bara på försök, men snart som antagen prästkandidat. Föga anade jag att det inte skulle ta mig fyra år – som då kändes oöverstigligt långt – utan hela nitton år, innan jag till slut prästvigdes i januari 2010.

På vägen hann jag med en forskarutbildning i kyrkovetenskap, en doktorsexamen, docentkompetens och ett antal internationella forskningsprojekt. Det var mycket roligt och mycket slit. Ändå var det på något sätt hela tiden samma kallelse som drog i mig och som fortfarande drar, fast den i olika perioder tagit sig lite olika uttryck. Det handlar om att försöka uttrycka, här och nu och för vår tid, vad jag upplever att kristen tro djupast handlar om. Det handlar om att hitta min egen röst och att med den formulera det jag har sökt och hittat i livet.

Det vill jag också göra på min hemsida.